Våtmark

Konstruerade våtmarker anläggs för att fördröja och rena dagvatten. Avskiljning av föroreningar sker genom sedimentation och genom en kombination av fysikaliska, kemiska och biologiska processer såsom växtupptag, biologiskt upptag, nedbrytning av mikroorganismer, filtrering, avdunstning, utfällning och adsorption/absorption. Våtmarker har potential att reducera näringsämnen i dagvatten och kan därmed utgöra en viktig del i att minska näringsbelastningen på olika vattenrecipienter. Detta sker via direktupptag av växter och mikroorganismer, oorganiska näringsämnen som omvandlas till biomassa och mikrobiella processer som underlättar avskiljningen och omvandlingen av näringsämnen. Våtmarker kan anläggas i direkt anslutning till väg-och parkeringsytor men även som ett sista reningssteg i ett system som avvattnar ett större område. Ofta används våtmarker i kombination med dammar. Avskiljningsgraden påverkas av inkommande koncentrationer, våtmarkens volym, yta och förhållandet mellan storleken på våtmarkens area och avrinningsområdets reducerade area (area x avrinningskoefficient). Djupet på en våtmark föreslås i medeltal till ca 0,5 m och inkludera zoner med olika djup för att ge tillräcklig uppehållstid och förutsättningar för olika typer av växtlighet. En sedimenteringsdamm vid våtmarkens inflöde ökar avskiljningen. Våtmarker ger ett estetiskt mervärde och kan bli viktiga rekreationsområden men jämfört med de övriga anläggningstyperna kräver våtmarker förhållandevis stor yta, och de kan därför vara svåra att införa i redan bebyggda områden.